Emilia´s bloggish

Ett tag trodde jag på att det bara var du, och att det alltid bara skulle ha varit du och ingen annan. Men där misstog jag mej märker jag nu. Jag kan självklart inte säga att du bara var en i mängden, men du var allvarligt talat inte lika stor och maktfull som jag än gång trodde att du var. Du var en sån där som jag kände att jag aldrig kunde få nog utav. Du var svår, flirtig, spännande, hade fantasktisk utstråling och din fängslande energi kan jag faktiskt inte ta ifrån dej även fast jag bra gärna skulle vilja det! ;) Det jag försäker säga är att du var ingen gud, utan du var bara en helt vanlig pojke som jag råkade falla för. Detta berodde på min plötsligt naiva tro på kärlek som jag aldrig tidigare hade haft, och på min vilda chansning om att jag inte skulle bli totalt hjärtekrossad. För det är faktiskt en sådan livserfarenhet som ingen människa vill ha med sej i ryggsäcken. Ingen vill behöva gå runt och bära på ett krossat och dubbelt så tugnt hjärta. Egentligen så borde ditt krossade hjärta inte väga någonting med tanke på att det är helt genomskinligt, tomt på kärlek. För det är ju kärleken som väger, inte sant? Jag har nu insett att kärleken väger otroligt mycket,eftersom att kärleken inte är regelbunden, man bär på allt ifrån hat till lycka, passion till häpnad, trohet till svek, planerad väg till flera krossade drömmar. Att såra någon som man älskar betyder inte att man har sårat den personen mest i hela världen, utan du har förmodligen sårat dej själv ännu mer. Du har gjort något som du inte har velat, och det är det värsta man kan göra. Det visar att man inte tycker om sej själv tillräckligt mycket. Och tycker du inte om dej själv, kan du heller inte ge andra människor chansen att tycka om dej. Inte den chans som du förtjänar.

Kärlek är en lek. Många tycker att det inte ska vara så. Man ska kunna vara polare med sin partner och sammarbeta. Men då undrar jag, vad händer då med passionen, spänningen och intresset när man inte längre tävlar mot varandra? Man får kanske se det såhär att man vill kunna knäcka sin pojkvän, men sin livspartner vill man samtidigt kunna vara polare med och stötta och hjälpa i motgångar istället för så som vi ungdomar hanterar svåra situationer. Många av mina nära tillfredsställs när dom ser och hör att det går dåligt för andra människor, Av någon absurd anledning får det dom att känna sej som bättre personer. Mer lyckade. Såna människor förstår inte att man har sitt eget liv att leva. Att man själv ska se till att man är tillfreds med sin vardag.


Jag kunde nog inte ha uttryckt mej bättre än såhär ikväll. Jag är stolt över mej själv. Jag måste skärpa mej nu när det kommer till mitt pluggande bara. Jag kan inte fortsätta såhär alltså! Uppryckning nu Emilia!!   


                                                                                                                               Sovsött sen! pussah milliii <3<3<3 !!