Emilia´s bloggish

Idag ska jag göra en sak som jag inte har gjort på många år. Nämnligen skriva hela meningar utan någon som helst baktanke. Jag skiter i rim! Jag skiter i om jag gör grammatiska jävla skitfel, jag skiter ännu mer i om jag inte uttrycker mej klart eller om jag råkar av någon ovesentlig mening nämna personer i frågas namn. CAREFACE, helt seriöst! Allt är så jävla meningslöst. Jag kommer ändå aldrig bry mej. Ingen kommer bry sej. Varför skulle jag, du eller han? Varför skulle hon ändra sej? Och varför skulle just DUDUDU ändra dej, eller komma underfund med att du vill ha mej? Varför skulle du komma till mej? När jag Sure as hell inte brydde mej om dej, eller kom till dej när du behövde mej? Vet du varför? För jag pallade inte!! Jag visste att du inte skulle vara med mej när jag nån gång i framtiden behövde dej. Det finns vissa i världen som ger, och andra som tycker om att ta. Vilken sort jag är? Det har inte med saken att göra. Jag vet själv redan på förhand vilka situationer jag ställer upp i och inte. Jag ställer upp när någonting kan förändras, eller när jag tror på att  det finns någon mening med handlingen. Aldrig annars. That´s me.
Allt jag vill är att det ska plinga på min fula vita dörr, att du ska stå där. Bara dyka upp helt jävla spontant, att du har tänkt på mej. Att du har brytt dej. Att du vet att jag fortfarande finns förfan! Varför skulle jag vara borta för. Om du inte redan vet måste du någon gång, på något sätt, i ett annat liv få veta att jag kommer att stanna på denna underliga, oförskämde jord tills du försvinner. Sen när du inte finns kvar och vi inte andas av samma luft längre, då kan jag  få toffla efter dej till den andra, okända världen. Om du vill. Men och andra sidan kommer jag ju aldrig få veta om du vill det eller inte, så vad spelar allt då för roll? Du kan ju ta och hoppa upp och sätta dej på att jag kommer att följa efter varje steg du tar, år vilket håll du än väljer. Allt jag vill är ju förfan att vi ska dra nytta av varandra, och ge varandra utbyta av allt det viktiga. Jag vet att vi är likadana, även om du kanske inte har kommit på det ännu. Jag vet att du tänker på mej, och tänker på hur jävla fint vi har haft det en liten stund tillsammans, och hur fantastiskt fint vi skulle kunna få det tillsammans. Det gäller bara att våga stanna kvar gubben. Jag ska ingenstans liksom baby. Det är i alla fall upp till dej nu. Jag kan inte mer göra tänkte jag förmedla, men kom nu på att det inte stämmer. Det finns jättemycket mer för mej att göra. Det är liksom dags att börja kriga, jag har inte ens börjat cykla min färd emot dej än. Hahaha, ere dags nu eller broder? ;) Ja det är nog det Emilia. Nu börjar jag snacka med mej själv också, men det är nice. Det kan ju inte direkt bli värre än vad det redan är så.

Puss, ska sova <3 Hoppas du sover bättre än vad jag kommer göra inatt.