Emilia´s bloggish

Du fick mitt hjärta att hoppa. Du får det fortfarande att slå dubbelvolter innuti min späda lilla kropp. Jag känner hur hjärtat tar för stor plats, det får inte plats i mej. Jag tänker att antingen så sprängs kroppen snart, eller så måste hjärtat mitt krympa. Gången då vi va med varandra var kanske inte den mest romantiska tiden, men den hade helt klart rätt spänningar. Dina läppar snurrade runt om mina som två uppspelta virvelvindar, och jag rös. Jag rös efter att vi hade slutat röra vid varandra också. Jag rös i flera timmar efterråt. Tänker jag tillbaka, känner jag känslan i kroppen än idag. Jag visste inte att kärlek kunde vara såhär fint. Jag visste ingenting. Kärlek. Men vi syndade. Ska både du och jag behöva synda för att få uppleva denna kemi? Ska vi behöva ljuga för våra vänner för att få rivsår på ryggarna från varandras händer när vi är så uppspelta att vi inte vet vad vi gör i ren upphetsan? Livets fina stunder är verkligen fantastiska. Det vet man, när man känner att man inte glömmer. Man bara vet, att man aldrig kommer glömma. Jag vet att jag aldrig kommer att glömma dej. Jag kommer aldrig glömma denna explosion vi upplevde. Och jag vet, att dina läppar vill söka sej till mina en gång till! Jag ser det på dej varje dag. Sättet du tittar på mej, och tar på mej. Dina händer liksom rör sej som på räls när dom snabbt som långsamt smeker mej. Och jag bara skakar. En gång jag kommer ihåg slutade jag aldrig skaka. Första gången jag såg dej, tog du redan då i mej på ett sätt som jag hoppas att du alltid kommer att ta i mej på.
 Jag hoppas att jag har uttryckt mej klart och tydligt; alla fattar att det e dej jag vill ha?!

                                                                                                                                                                    Kyssar! Millan