Emilia´s bloggish

Den här dikten mina vänner, är till mitt livs kärlek. Jag har nu dock börjat inse att han kanske, eller snarare inte är lika bra som jag alltid har trott. Det är både en befriande och fantastisk känsla inom mej. Det var faktiskt igår som jag såg dej för den sista gången i detta liv, det är något som jag bara vet. Och det var idag som vi omedvetet sa herrrååå till varandra. Det finns en grej som jag förmodar att jag alltid kommer att gå runt och undra över, och det är ifall du verkligen vet hur mycket du har betytt, och fortfarande betyder för mej. Jag vet själv hur förträffligt mycket jag har krigat, men jag tror och vet att du inte har någon aning om att jag ens har kämpat och krigat för att göra mej kvitt dej. Jag har krigat inom mej själv, inte utåt till och åt dej. Det var länge sedan som jag uttryckte mej såhär pass kefft, men det får vi hoppas på att det alldeles strax tar och går över.. För såhär pallade jag icke ha det länge till mannen. Jag vet inte hur mycket mera jag ska jiddra med er allihopa, kanske dags för dikten då? Innan ni läser denna faktiskt vackra, meningsfulla, förhoppningsvis minnesvärdig och framförallt uppriktiga poesi, hoppas jag att ni förstår att min poesi är modern och en egen sorts konst. Alla får uppleva denna magiska känsla på sina egna unika sätt. Det är alltid upp till betraktarena ögon att själv tycka. Kortfattat och bra, det är abstrakt.




Lyckan.

Jag trodde att jag lyckan fann,

När jag såg dej komma gående emot mej.

Jag tyckte mej se fel.

Det var bara din skugga.

Själva du gick åt motsatta håll.

Hur kunde jag se så fel?.

Hur kunde jag tro att du ens skulle kunna  se åt mitt håll.

Att du skulle se mej.

Omedvetet skulle du blinka.

Åh baby!

Det är klart att en sån som du har någon annan stans att gå.

Du har alltid någon stans att ta vägen.

Vem som helst skulle vilja ha dej bredvid sej.

Inte sant, unge man?.

Du finner alltid lyckan, även i den knivigaste situationen som bara svider.

Åh baby!

Du är så bra.

Du skulle aldrig behöva göra som jag.

Ibland är min enda vän sorgen.

Och nästa gång jag känner att jag behöver en kram skulle det bli utav floden.

Vågornas nedtryckande brus skulle vibrera skönt som ett par tillbakakramande armar.

Fantastisk känsla.

I kroppen.

Värme.

Borta.




Jag känner mej nöjd, ungefär som att jag inte kunde ha uttryckt mej bättre. Och tro mej, det är en otroligt befriande och underbar känsla. Ungefär som gaalet niice! Om ni nu förstår bättre om jag uttrycker mej så, lite mer modernt sådär va breee ;)

PUSS på er alla från millan, speciellt pusspåre från mej till dej <3<3