emilia;
Emilia var en glad, sprallig tjej med fart i innan hon totalt deppade ihop. Hon tränade varenda dag, och håll altid hoppet uppe. Hennes kanske största brist var förmodligen att hon var väldigt blyg, och på så sätt anska inåtvänd till sej själv. Men det flöt ändå på ganska så bra måste jag säga såhär i efterhand. Men vad var det nu då som egentligen hände med denna stackars lilla tös? Jo, hon kom på att hon helt enkelt var värdelös! japps, så kan det gå. Det är förmodligen bäst att du passar dej du också, för det kunde ju faktiskt hända den bästa. Ja, nu ska vi se här vad mer som ligger i flickans lilla ryggsäck som hon har på ryggen, och släpar runt varje dag, vart hon är går. Hon blir aldrig kvitt denna tyngd, stenarna som ligger i ryggsäcken ocg tynger ner dina axlar, samt din lilla sköra själ.
Grejjen är nog den, att du borde värdesätta dina föräldrar mycket mer än vad du gör! Jag vet att ingen värdesätter sina föräldrar och jag vet också att ingen bahndlar dom lika bra som ni egentligen vill. Era föräldrar behandlar er som prinsar och prinsessor. Jag kan inte för mitt liv förstå varför ingen av er kan erkänna det ?!?!?! Det är så jävla kefft av er alltså! Dom gör ju förfan allt för er. Vad gör ni för dom? Ni kan inte ens presentera era päron för era vänner, och om ni nu gör det, så ber ni om ursäkt för hur dom beteer sej, sen när dom har gått ber ni än en gång genant om ursäkt för hur dom har betett sej och "gjort bort" sej. Fyfan för er! Hela bunten, ni ska skämmas! Jag pallar inte er längre. Alla är så jävla omogna och ytligt byggda. Hur står nu ut med er själv?! Jag har liksom svårt att vakna upp osom mej själv varje dag? Så min eviga undran är hur ni står ut. Iofs, det är ju inte min huvhdvärk! xD hhaha fet skönt :D
Åhh gud, vad labil jag är :/ Vad ska jag luta mej emot?! Nu när min Rosa inte finns här lika mycket längre. Jag har ju Mel :D Men vi har inte träffats sen i morse, bihi! Jag saknar henne redan, helt sjukt.. Vi har fan bott ihop ett bra tag nu alltså. Och tro de, det går förvånadsvärt bra! :D Vi har inte haft en enda konflikt ännu. Men det som jag anser är att det jobbiga med att bo ihop med en nära vän, skulle vara att man pratar och tänker tillbaks på en massa minnen, all the time alltså. Till en början är det bara fett mysigt, det är iofs mysigt hela tiden, verkligen, men det blir liksom jobbigt på ett sätt sen efter ett litet tag. man börjar sakna. Och sakna. Och sakna. Och när man saknar såhär mycket, blir det ett rent helvete att klara av att leva i nuet. Där har vi kasnke svaret på min fråga om varför jag mår så jävla dåligt. Men å andra sidan kan det säkerligen vara såhär att jag knappt hade funnits kvar om jag inte hade haft min underbara Mel som innerboende. Jag tror nog ärligt att det inte hade fungerat någon stans!
Nu ska jag en en gång byta ämne med min labila närvaro. Jag vet, jag vet, jag lovade igår att jag inte skulle snacka ett skit om killar idag å la la la. Men jag kom fan på att det är en heelt omöjligt uppgift! haha, vad leker jag? helt seriöst ;P En cool tjej på snart 17 år? Nej du, jag är en fjant på snart 17 bast! Men U know. it´s like, whatever! ;)
jag vet i alla fall en sak!
I WILL SURVIVE !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Kyss millan <3
Ps, jag är inte sjuk i huvudet. Bara allmänt störd av dagens samhälle!
Grejjen är nog den, att du borde värdesätta dina föräldrar mycket mer än vad du gör! Jag vet att ingen värdesätter sina föräldrar och jag vet också att ingen bahndlar dom lika bra som ni egentligen vill. Era föräldrar behandlar er som prinsar och prinsessor. Jag kan inte för mitt liv förstå varför ingen av er kan erkänna det ?!?!?! Det är så jävla kefft av er alltså! Dom gör ju förfan allt för er. Vad gör ni för dom? Ni kan inte ens presentera era päron för era vänner, och om ni nu gör det, så ber ni om ursäkt för hur dom beteer sej, sen när dom har gått ber ni än en gång genant om ursäkt för hur dom har betett sej och "gjort bort" sej. Fyfan för er! Hela bunten, ni ska skämmas! Jag pallar inte er längre. Alla är så jävla omogna och ytligt byggda. Hur står nu ut med er själv?! Jag har liksom svårt att vakna upp osom mej själv varje dag? Så min eviga undran är hur ni står ut. Iofs, det är ju inte min huvhdvärk! xD hhaha fet skönt :D
Åhh gud, vad labil jag är :/ Vad ska jag luta mej emot?! Nu när min Rosa inte finns här lika mycket längre. Jag har ju Mel :D Men vi har inte träffats sen i morse, bihi! Jag saknar henne redan, helt sjukt.. Vi har fan bott ihop ett bra tag nu alltså. Och tro de, det går förvånadsvärt bra! :D Vi har inte haft en enda konflikt ännu. Men det som jag anser är att det jobbiga med att bo ihop med en nära vän, skulle vara att man pratar och tänker tillbaks på en massa minnen, all the time alltså. Till en början är det bara fett mysigt, det är iofs mysigt hela tiden, verkligen, men det blir liksom jobbigt på ett sätt sen efter ett litet tag. man börjar sakna. Och sakna. Och sakna. Och när man saknar såhär mycket, blir det ett rent helvete att klara av att leva i nuet. Där har vi kasnke svaret på min fråga om varför jag mår så jävla dåligt. Men å andra sidan kan det säkerligen vara såhär att jag knappt hade funnits kvar om jag inte hade haft min underbara Mel som innerboende. Jag tror nog ärligt att det inte hade fungerat någon stans!
Nu ska jag en en gång byta ämne med min labila närvaro. Jag vet, jag vet, jag lovade igår att jag inte skulle snacka ett skit om killar idag å la la la. Men jag kom fan på att det är en heelt omöjligt uppgift! haha, vad leker jag? helt seriöst ;P En cool tjej på snart 17 år? Nej du, jag är en fjant på snart 17 bast! Men U know. it´s like, whatever! ;)
jag vet i alla fall en sak!
I WILL SURVIVE !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Kyss millan <3
Ps, jag är inte sjuk i huvudet. Bara allmänt störd av dagens samhälle!
Kommentarer
Trackback
